Staden tog tag i servicen

Helsingfors stad började bygga ut sitt servicenät under andra halvan av 1800-talet. I och med att huvudstaden industrialiserades och drog till sig en stor mängd nytt folk blev behovet av att ordna hälsovård, skolor och rinnande vatten för invånarna ännu större.

imageHelsingfors stad utvidgade under andra halvan av 1800-talet sin verksamhet till nya sektorer: staden började transportera avfall och ge skolundervisning. Den moderna kommunala servicen tog sina första, om än mycket obetydliga, steg.

Behovet av att ordna service ökade allt mer eftersom tjänstemännens och hantverkarnas Helsingfors blev en industristad och växte kraftigt. Huvudstadens folkmängd femdubblades under perioden 1870–1920.

Hälsovårdsnämnden förde krig mot sjukdomar

Uppgifterna övergick så småningom till avlönad personal. Helsingfors stad inrättade 1884 en tjänst som hälsopolis. imageDet var en stor händelse då staden 1883 anställde sin första kvinnliga läkare för gynekologiska sjukdomar, fröken Rosina Heikel, som samtidigt var hela landets första kvinnliga läkare. 

Då 1910-talet var inne hade den kommunala hälsovården i Helsingfors vuxit från ett obetydligt frö till ett flerförgrenat träd med läkare, sjuksköterskor och inspektörer.

Vårdplatser för sjuka

Det kommunala sjukhusväsendet i Helsingfors har sina rötter i ett provisoriskt feberlasarett som staden lät bygga vid Bergmansgatan med anledning av tyfusepidemierna på 1860-talet. Stadens första permanenta sjukhus uppfördes 1886 mellan imagearbetarbostäderna vid Lappviksgatan och grekiskkatolska begravningsplatsen. Det fanns plats för 38 patienter i envåningsbyggnaden i trä, som senare fick namnet Maria sjukhus.

Helsingfors fruktade en koleraepidemi 1892 och staden uppförde därför Kolerabarackerna i Tölö. I början av 1900-talet fanns det tillfälliga tuberkulossjukhus i Helsingfors, och 1914 kom Epidemi-sjukhuset till.

Antalet vårdplatser på de kommunala sjukhusen var länge för litet i förhållande till behovet. Dessa sjukhus var till en början avsedda framför allt för fattiga och mindre bemedlade, de mer välbärgade hade privata sjukhus till sitt förfogande.image Kvaliteten var inte heller alltid särskilt hög på de kommunala sjukhusen.

”Det som dagligen under den kalla årstiden tilldrager sig i Maria sjukhus väntrum ... är egnat att belysa det ovärdiga skick, uti vilket huvudstadens sjukvårdsväsende delvis ännu befinner sig. Dagligen släpa sig dessa hostande, bristfälligt klädda, oftast febriciterande lungsiktiga av och an mellan Maria sjukhus och fattigvårdens kansli utan att på någotdera stället bliva mottagna”, skrev överläkaren för Maria sjukhus 1904.

Hjälp i nöden

imageDå Helsingfors växte utbredde sig också livets skuggsidor, såsom fattigdom, lösdriveri och prostitu-tion, och staden måste ta tag i problemen.

En tidig milstolpe i stadens socialväsen var arbets- och fattiggården på Stengård, som staden lät bygga i början av 1870-talet. På Stengård vårdades både personer med nedsatta kroppskrafter, ålderstigna och mentalt sjuka, och dessutom fanns där ett barnhem.

Staden utackorderade vidare fattighjon på landsbygden. Dessutom beviljades hjon tillfälliga eller ständiga understöd som penninghjälp, matportioner och medikamenter.

Redan i början av 1800-talet hade tanken att fattighjonen behövde omsorg från det allmännas sida grytt i Helsingfors, men den fattiga huvudstaden i det fattiga landet kunde bara skrapa smulor från bottnen av kistan för dem. Syftet med inrättningen på Stengård var visserligen gott, men enligt samtida skildringar var den en trist, trång och smutsig plats där interner dog i sjukdomar med jämna mellanrum.

Staden drog vatten- och avloppsledningar

Bristen på rent dricksvatten var ett svårt problem i Helsingfors uimagender första halvan av 1800-talet. Helsingforsarna tog sitt vatten ur brunnar, men brunnarna var för få och kryllade av bakterier. Rin-nande vatten behövdes också för att de bränder som plågade trästaden skulle kunna släckas.

Finlands första vattenledning drogs i Helsingfors i slutet av 1876. Arbetet inleddes av ett privat bolag som staden köpte, och på det sättet fick det kommunala vattenverket sin början. Vattenledningen gick först bara från Gammelstadsforsens vattenreningsverk till den plats där Posthuset nu ligger, men kring 1890 täckte nätet av vattenledningar hela den dåvarande stadskärnan.

Vid sekelskiftet 1800/1900 sträckte sig ledningarna till Sörnäs och Berghäll, men husen i utkanten av Helsingfors hade inte vatten inomhus utan folk måste bära sitt vatten från vattenposter på går-den.  

Helsingforsarna hade mycket mer glädje av det rinnande vattnet än att magsjukeepidemierna gav med sig. Det gick nu bättre att tvätta sig, och gatorna hölls lättare rena genom att de kunde spolas med vatten.   

imageDet räckte emellertid inte med att rent vatten flödade till Helsingfors, smutsvattnet måste också ledas bort. Samtidigt som staden drog vattenledningar började den bygga ut ett nät av avloppsledningar. Öppna diken och trärännor ersattes med avloppsledningar av tegel.

Problem orsakades av fast avfall som helsingforsarna slängde på avskrädeshögar och i latringropar på bakgården. Det kommunala renhållningsverket anses ha fått sin början 1891 i och med att staden övertog renhållningen av allmänna platser och gatuandelar och anställde en fast arbets-styrka för ändamålet. 

Avfallshanteringen fungerade dåligt ända till början av 1900-talet. Innehållet i latringroparna trans-porterades till avstjälpningsplatserna, men dessa var för få och låg för nära bostadsbebyggelsen. Gårdsägarna hade svårt att sköta avfallstransporten, och de entreprenörer som staden betalade för att tömma groparna slarvade med sin uppgift.

En ny avdelning vid stadens byggnadskontor fick 1904 i uppdrag att sköta renhållningen i Helsing-fors. Avfallet började samlas i tunnor. Visserligen fanns det ännu flera decennier senare områden i utkanten av Helsingfors där avfallet aldrig kom längre än till avskrädeshögen på bakgården.image

Skolor öppnades

Ungt folk som behövde arbete strömmade till Helsingfors från landsbygden. Barn föddes och allt fler var därför i behov av skolgång, särskilt som andan under andra halvan av 1800-talet var sådan att det inte längre räckte som folkbildning att kunna lärosatserna i katekesen utantill.

Det vanliga folkets barn hade i Helsingfors fått undervisning bland annat i skolor som drevs av församlingar, privata donatorer och staten, men i och med folkskoleförordningen från 1866 blev stä-derna skyldiga att grunda folkskolor.

imageDe första lägre folkskolorna i Helsingfors öppnade sina dörrar den 1 oktober 1867. Av de anmälda eleverna var 154 svenskspråkiga och 70 finskspråkiga. De första svenska skolorna fanns i hyrda lokaler vid Kaserngatan och Fredriksgatan, de första finska vid Kyrkogatan och Stora Robertsgatan. Lärarinnorna var till en början fyra till antalet, två för vardera språkgruppen.

Också skolväsendet var alltså först blygsamt, men det växte stadigt. Folkskolorna i Helsingfors hade 1910 ca 300 lärare och drygt 10 000 elever. Vid utgången av 2011 fanns det ca 33 000 elever i årskurserna 1–9 i grundskolorna med staden som huvudman.

 
Tapio Tolmunen