Smeder, svarvare, kodare

Under sina tvåhundra år som huvudstad har Helsingfors förvandlats från ett hantverkarnas rike till en koncentration av industrier och vidare till en servicestad.

imageDå Helsingfors upphöjdes till huvudstad för storfurstendömet Finland blev stadens ekonomiska liv livligare. Det kom arbetskraft till staden för att bygga upp Helsingfors nya fasad, och då senaten förflyttades från Åbo till Helsingfors år 1819, fick staden ett helt nytt stånd, statstjänstemännen. Tjänstemännen efterföljdes av universitetsfolket från och med början av 1820-talet, då landets högsta läroinrättning flyttades från det nedbrunna Åbo till huvudstaden. Behovet av inkvartering och service ökade, och sålunda reste det sig såväl hotell som krogar i Helsingfors. Den schweiziske sockerbagargesällen Christian Menn öppnade Helsingfors första konditori på Alexandersgatan år 1814.

imageHelsingfors var under sitt första halva sekel som huvudstad framförallt köpmännens och hantverkarnas stad. Majoriteten av köpmännen var ryssar och deras spektrum var brett allt ifrån mäktiga släkter såsom Sinebrychoffs ända till anspråkslösa gatumånglare.

Helsingfors hantverkare var i enlighet med tidsålderns lagar organiserade i skrån vilkas medlemmar hade ensamrätt till att bedriva respektive yrken. Såväl guldsmederna, murarna, glasmästarna som kakelugnsmakarna hade sina egna skrån ända fram till slutet av 1860-talet, då näringsfrihet trädde ikraft i Finland.

Det fanns i Helsingfors vid medlet av 1800-talet närmare 250 hantverkstäder, och i dem arbetade över 1 300 mästare, gesäller och lärlingar.image Industrin hade precis tagit sina första anspråkslösa steg. Nikolaj Sinebrychoff började brygga öl i Sandviken år 1819, Tölö sockerbruk körde igång år 1823 och Hartwalls mineralvattenfabrik år 1831. År 1850 fanns det i Helsingfors under 30 industriinrättningar, vilka sysselsatte endast omkring fyrahundra personer.

Sankt Petersburgs elit badade i Helsingfors

Ett intressant sidoled i Helsingfors näringslivs skeden är tiden som badortsstad. Den första av badinrättningarna reste sig på Ulrikasborgs klippor år 1838. Sina kunder fick badinrättningarna från Sankt Petersburgs överklass, som tillbringade sina somrar hellre i det ringa och fridfulla Helsingfors än i Central-Europas revolterande städer.

Badgästerna utgjorde en ypperlig inkomstkälla för Helsingfors restauranger, utbjudare av logi och till och med för uthyrare av båtar. Badinrättningarnas blomstring varade i omkring femton år. Därefter ebbade det ryska intresset ut då Helsingfors drabbades av Krimkrigets biverkningar och en koleraepidemi. Badortstiden lämnade ändå bestående spår i Helsingfors. Det gyttriga Ulrikasborg hade röjts upp till en vacker park. Finlands regelbundna ångbåtstrafik fick sin början i form av transport av badgäster från Sankt Petersburg till Helsingfors. Utan tvivel vidgade också de internationella sommargästerna småstadsbornas världsåskådning.

Det rök om Helsingfors

imageHelsingfors första ångmaskin hostade igång i C.O. Ramstedts maskinverkstad år 1853. Staden upplevde under andra hälften av seklet en stor brytning i och med att den industrialiserades. Förutom att maskinverkstäderna och gjuterierna började mjuka upp järn tryckte Helsingfors också böcker, sydde kläder och tillverkade tapeter och kakel. Livsmedelsindustrin växte och blev mångsidigare. I fabrikerna framställdes såväl bröd, korv som tobak.

Trots att huvudstadens befolkningstillväxt garanterade en ansenlig efterfrågan på kläder och livsmedel gick ändå den överväldigande merparten av industriprodukterna på export. En viktig förutsättning för industrialiseringen var den förbättrade samfärdseln. Finlands imagetågtrafik inleddes vintern 1862 då järnvägen från Helsingfors till Tavastehus blev färdig. I skiftet av 1860- och -70-talen kunde man redan åka tåg från Helsingfors till Sankt Petersburg. Järnvägsspåren sträckte sig också till Sörnäs hamn, som i slutet av seklet var Helsingfors huvudhamn, då trävaror från de finländska skogarna transporterades via den ut i världen.

Då Helsingfors år 1870 hade omkring 30 000 invånare, uppgick helsingforsbornas antal år 1900 redan till nästan 100 000. I stadens fabriker jobbade över 11 000 personer. Industrialiseringen medförde också att banker och försäkringsbolag öppnade sina kontor och butikernas antal ökade snabbt. Föreningsbanken i Finland,image landets första affärsbank, inledde sin verksamhet i Helsingfors år 1862. G.F. Stockmann, som började sin karriär från en anspråkslös glasbod, öppnade sin nya affärslokal, ett ”kontinentalt varuhus”, vid Senatstorget i det nuvarande Kiseleffska huset år 1880.

Den nya tiden medförde emellertid inte bara den ekonomiska tillväxtens salighet. Helsingfors i början av 1900-talet var så smutsig och sotig av fabrikernas rök att till och med Domkyrkans fasad mörknade.

Krigsskadeståndsersättningarna fick metallindustrin att växa

Helsingfors ställning som centrum för imageFinlands export och import befästes under första hälften av 1900-talet. Likväl stod staden i spetsen för landets partihandel och bankväsende.

Helsingfors upplevde hög- och lågkonjunkturer i takt med den internationella ekonomiska utvecklingen, men befolkningsmängden växte, likaså antalet industriinrättningar och deras arbetare. År 1938 arbetade drygt en femtedel av Finlands industriarbetare i Helsingfors. Huvudstadens fabriker var visserligen mindre beträffande antalet anställda än vad de var i till exempel Tammerfors, d.v.s. det fanns mera småindustri i Helsingfors.

Industrins struktur höll sig nästan oförändrad i över imageett halvt århundrade från och med slutet av 1800-talet. Helsingfors traditionellt betydande branscher, d.v.s. boktrycknings- och livsmedelsindustrin, förblev starka. Den största industrigrenen var fortfarande metallindustrin, vars ställning ytterligare förstärktes av krigsskadeståndsersättningarna efter andra världskriget. Från Helsingfors maskinverkstäder exporterades till Sovjetunionen bland annat elektrisk apparatur, kablar och motorer men också hela järnvägsvagnar och lokomotiv. Vid Sandvikens skeppsdocka byggdes fraktfartyg och bogserbåtar.

De löpande banden tystnar

Sandvikens skeppsdocka, som grundlades redan år 1865, fungerar fortfarande, men på platsen för Tölö sockerbruk står nu Operahuset och Sinebrychoffs beständiga bryggeri flyttade slutligen på 1990-talet till Kervo.

De fabriker och maskinverkstäder som rök och dunkade norr om Långa bron från och med andra hälften av 1800-talet tillhör likaså det förgångna. Först ersattes de av företagens huvudkontor och ämbetsverk och numera reser sig bostadshus längs Sörnäs strandväg och i Fiskehamnen.

Helsingfors upplevde från och med 1960-talet samma omvandling som hela landet, visserligen mycket snabbare. Huvudstaden utgör fortfarande ett viktigt centrum för samfärdsel och handel men antalet industriarbetsplatser har gått kraftigt nedåt ifrån vad det tidigare var.image Dagens Helsingfors genomlever en postindustriell tidsperiod, m.a.o. allt fler helsingforsare får sin utkomst inom servicebranschen. Filarens barnbarn kodar internetsajter, och som kund är kanske ett företag som erbjuder hand- och fotvård eller en konsultfirma som predikar arbetshälsa.

Bygget av välfärdssamhället som började på 1960-talet syns i form av att den offentliga servicen, inklusive bland annat såväl äldreomsorgen, utbildningen som administrationen, sysselsätter fortfarande omkring en fjärdedel av Helsingforsregionens arbetstagare.

- Tapio Tolmunen

 

Hamnarnas stad