Från Topelius till bostadsprogram

Bostadsproduktionen i Helsingfors var ännu i början av 1900-talet nästan helt marknadsmässig och saknade kommunal styrning. imageSedan slutet av 1960-talet har stadens bostadsprogram gett ramar för byggandet och därmed styrt både antalet bostäder och bostadsstorleken.

Helsingfors blir huvudstad: nybyggnadskommittén fattar tyglarna

När Helsingfors blev huvudstad i storfurstendömet Finland i april 1812 stod staden inför stora byggnadsarbeten. Helsingfors hade brunnit 1808, och en tredjedel av invånarna hade då förlo-rat sina hem. Huvudstaden behövde inte bara bostäder utan också en fasad värdig en huvud-stad. Ryske kejsaren, storfursten av Finland Alexander I tillsatte en nybyggnadskommitté för Helsingfors, och denna planlade staden och drog upp riktlinjer för byggandet för flera decennier. imageResultatet tillfredsställde åtminstone inte Zacharias Topelius, som 1858 skarpt kritiserade bostadsförhållandena i den unga huvudstaden i sin pamflett Bygga eller preja: ”Helsingfors är en ny stad, uppförd till nio tiondelar vidpass mellan åren 1817 och 1850. Under dessa trettiotre år byggdes, särdeles i början, på spekulation och till största delen utan rimlig ekonomi, mest en- eller tvåvåningshus, illa uppförda, illa inredda, illa försedda [...] Man slösade med utrymme och sparade destomera på byggmästare, ritning, omsorg och material.” Sammanfattningsvis efterlyste författaren mera och bättre byggande.

Misär på 1800-talet: fattigfolket bodde i källare

Topelius var särskilt bekymrad över de fattiga. image”Det fanns [...] en samhällsklass, som packades ihop allt trängre och trängre, som boskap i eländiga spiltor och källarvåningar, nämligen arbetsklassen. Vi ha tillförene sökt utreda följderna därav och huru det förfärande årliga överskottet av döde mer än födde i Helsingfors begynt att [...] visa nödvändigheten av sunda arbetarebostäder.” ”Att spara på medel, som kunna befrämja uppförandet av dugliga boningar för arbetsklassen, vore en bedrövlig hushållning, ty det vore att direkt öka fattigbeskattningen, […] förvilda samhället och sätta en damm mot dess fortskridande välstånd och upplysning. Vem vill åtaga sig ansvaret för sådana följder?”

Det första allmännyttiga bostadsbolaget bildades 1858 på initiativ av borgmästare Brummer. Bolaget måste söka sig utanför Helsingfors för att vara oberoende av bestämmelserna i stadens byggnadsordning och kunna erbjuda bostäder till hyror som var lägre än de gängse. Topelius inlägg och Brummers initiativ bar inte särskilt långt. Helsingfors industrialiserades i slutet av 1800-talet, och hit strömmade stora skaror av arbetare från landsbygden. Bostadsbristen var skriande, men staden hade ännu inte någon egen bostadspolitik utan imagemarknaden skötte bostadsutbudet efter eget gottfinnande.

I början av 1900-talet vände vinden så småningom. En kommitté tillsatt av stadsfullmäktige framhöll 1908 i sitt betänkande att bostadsfrågan hade så stor social betydelse att den inte kunde tillåtas vara beroende av enbart privat företagsamhet och insatser inom välgörenhetsorganisationer, kommunen måste också delta i arbetet. Arbetarbostäder byggdes på kommunala arrendetomter i Vallgård. Den privata sektorn var inte intresserad av arbetarbostäder eftersom avkastningen var liten och osäker.

Efterkrigstiden: bostadsproduktionskommittén låter bygga ut förorter

Efter andra världskriget bodde det helsingforsare både på vindar och i bombskydd. Samtidigt sökte en stor mängd nytt folk lyckan i Helsingfors. Staden satte då i gång med att minska bo-stadsproblemen. Stadsstyrelsen inrättade bostadsproduktionskommittén hösten 1948. Kommit-tén hade till uppgift att planera hur byggnadsanslagen i stadens budget skulle användas. Den föreslog inför 1949 att hela beloppet skulle användas för flervåningshus och reserveras för byggande med staden själv eller bolag bildade av staden som byggherre. Förslaget blev också genomfört.

imageDet första område som bostadsproduktionskommittén lät bygga ut fanns vid Resovägen i Brunakärr. För ändamålet bildades 1949–1950 fyra bostadsaktiebolag som till hälften var i stadens ägo. Bolagen fick köpa tomterna av staden. Staden var på 1950-talet byggherre för nästan alla bostadshus som uppfördes i Månsas. Efter Månsas stod Hertonäs, Kasberget och Norra Haga i tur. På 1960-talet lät kommittén bygga ut Jakobacka, Kvarnbäcken, Degerö, Gårdsbacka och Botby gård.

1960-talet: bostadsprogrammens tid börjar

Staden stärkte sitt grepp som styrare av bostadsbyggandet i slutet av 1960-talet, då den började utarbeta bostadsprogram. Stadsfullmäktige behandlade det första bostadsprogrammet i december 1969, det omfattade perioden 1970–1974. imageAtt årligen utarbeta ett bostadsprogram för de följande fem åren var lagstadgat för alla städer och kommuner med över 10 000 invånare. Lagen var sammanlänkad med samhällsutvecklingen på 1960-talet. Decenniet var en tid av arbete på en välfärdsstat och av planeringsoptimism. Finland övergav tillfälligt den passiva offentliga bostadspolitiken och gick in i en period med en ovanligt bred bostadspolitik. Samtidigt var utflyttningen från landsbygden som livligast, och man trodde att folkmängden i Helsingfors skulle stiga till skyarna. Staden hade redan i mitten av 1960-talet beslutat öka sin egen produktion av hyresbostäder. Den hade också beslutat att tomter i dess ägo skulle utarrenderas för bostadsbyggande bara om bostäderna skulle uthyras till bostadsbehövande i stadens bostadskö.

Dagens mål: heterogena bostadsområden

Utvecklingschef Markus Härkäpää vid ekonomi- och planeringscentralen har på sin hylla alla bostadsprogram för Helsingfors, de tar upp en halv meter från det första till det senaste. Härkä-pää har varit med och utarbetat bostadsprogrammen sedan 1972. Ekonomi- och planeringscentralen bereder dem för stadsfullmäktige och stadsstyrelsen. image”Syftet med programmet är att se till helsingforsarnas bostadsbehov, med andra ord ställs där upp ett mål för hur många bostäder och kvadratmeter våningsyta som ska byggas i Helsingfors. Ett annat mål är att stadens skattebas ska stärkas. Bostadsproduktionen ska stöda ekonomi- och planeringscentralens strategi att det måste finnas tillräckligt många helsingforsare med skattebetalningsförmåga. Ett tredje mål är att det ska skapas områden med en blandad befolkning, alltså att det i områdena ska finnas bostäder för olika behov och livssituationer”, säger Härkäpää.

Staden äger största delen av byggnadsmarken i Helsingfors och kan därför genom imageplanläggningen och avtal med byggare avgöra om det på mark som staden säljer och utarrenderar ska byggas hyresbostäder med statligt stöd (ARA), bostäder med prisreglering (hitas) eller fritt fi-nansierade bostäder. ”Hur många procent av de nya bostäderna som ska finansieras på de olika sätten i ett område bestäms i bostadsprogrammet. En blandning har positiva följder. Ett exempel på motsatsen är 1970-talets oroliga Jakobacka, där bara ARA-bostäder byggdes.”

Framtidens utmaningar: bostäder på svår mark

Det är numera frivilligt för kommunerna att utarbeta bostadsprogram, men i Helsingfors är pro-grammet fortfarande ett viktigt dokument. En stor andel av stadens förvaltningar deltar i arbetet på programmet, och stadsfullmäktige behandlar det grundligt.

Under årens lopp har det uppstått meningsskiljaktigheter mellan politikerna bl.a. i frågan huruvida hyresbostäder eller ägarbostäder ska prioriteras i bostadsprogrammet. En del av utmaningarna i styrningen beror på att Helsingfors imagede senaste decennierna har blivit en stad med en stor andel ensamboende. ”Efterfrågan på små bostäder är oändlig, men staden vill begränsa antalet små bostäder och öka antalet familjebostäder för att få skattebetalare som stannar i Helsingfors”, säger Härkäpää. Även om vi inte längre har samma misär som på Topelius tid är det fortfarande dyrt att bo i Helsingfors åtminstone enligt genomsnittshelsingforsaren.

”Produktionsmålen i bostadsprogrammet har alltid varit ambitiösa, och de har i allmänhet inte nåtts helt och hållet. Genomsnittet för bostadsproduktionen på lång sikt är drygt 3 500 bostäder om året. Under ett par år har nu nästan 5 000 bostäder om året börjat byggas, vilket målet också varit. imageI fråga om fördelningen mellan olika finansieringsformer i bostadsproduktionen har vi lyckats bättre. Det har inte bildats slumområden i Helsingfors.”

Staden skapade hitassystemet 1978. ”Genom att anvisa tomter för hitasproduktion har staden velat få ut bostäder till rimligt pris på marknaden vid sidan om marknadsmässiga och i dagens läge mycket dyra bostäder. Dessvärre är det kostsamt att bygga i Helsingfors, inte minst av den anledningen att all lätt byggbar mark redan är använd. Exempelvis på Busholmen måste man bygga i vattnet, dvs. på utfyllnadsmark i havet, och i Viksbacka krävs det omfattande schakt-ning.

– Tapio Tolmunen

 

Helsingfors byggs livligare än någonsin inom de närmaste åren. Staden vill skapa områden av hög kvalitet där man trivs både under fritid och i arbete. Fö.fi rutom strandområdena som blivit le-diga efter hamnen utvecklas Helsingfors också in mot land, så som i Böle och i Kungstriangeln vid ”trestadsröset” mellan Helsingfors, Vanda och Esbo.

Följ med från planering till färdiga bostadsområden hur din hemstad växer. Se också http://sv.uuttahelsinkia