Helsingfors reste sig ur askan till huvudstad

Det av en eldsvåda förstörda Helsingfors reste sig på fyra år till Finlands huvudstad.

image Till denna otroliga prestation behövdes en kraftig vilja, en gynnsam politisk atmosfär, argumentationsförmåga samt konsten att tolka olika åsikter till sin egen fördel.

Trots att Åbo ända fram till 1840-talet var Finlands största stad, hade redan på 1700-talet betydande fältherrar bott i det av Sveaborgs fästning skyddade Helsingfors. Men ännu efter att det kejserliga Ryssland hade erövrat Finland år 1809 föreföll det till en början klart att Åbo skulle bli storfurstendömets huvudstad.

Tanken blir officiell

Den ständigt nya idéer sprudlande landshövdingen för Nylands och Tavastehus län Gustaf Fredrik Stjernvall föreslog emellertid att huvudstaden skulle placeras i Helsingfors. Stjernvall sände den 25.10.1810 ett brev i frågan till statssekreteraren Mihail Speranski rubricerat med orden ”Det mest ödmjuka betänkande”.

image─ Helsingfors stads läge mellan det nya och gamla Finlands städer är gott. Staden har också en utmärkt hamn. Helsingfors är inte lämpligt bara som huvudstad för storfurstendömet utan också som ett blomstrande centrum för utrikeshandeln, skrev Stjernvall i sitt betänkande.

Helsingfors problem var emellertid att dess centrum hade förstörts i en eldsvåda i november 1808. Återuppbyggnaden av staden erbjöd dock nya möjligheter.

─ Staden bör återuppbyggas i sten så att den till sitt yttre är värdig sin ställning, dryftade Stjernvall.

Stjernvalls tanke fick stöd av finländaren Gustaf Mauritz Armfelt som från Sverige övergått till att fungera som rådgivare för kejsar Alexander I och som i november 1811 blev ordförande för den i Sankt Petersburg grundade inflytelserika Kommittén för Finska Ärenden. Stjernvall begrundade huvudstadsfrågan med Armfelt och de två träffades ofta.

Stadsplanen gestaltade huvudstaden

Tiden var gynnsam för en förändring också därför att regeringskonseljen eller den senare kejserliga Finlands senat och nuvarande statsrådet var placerat i Åbo endast fram till år 1812. Regeringskonseljens säte skulle därför tas till nytt övervägande.

I Sankt Petersburg presenterade Armfelt frågan för kejsar Alexander I vid en middag. ─ Jag förblev i den uppfattningen att kejsaren mycket väl förstod saken, redogjorde Armfelt för sammanträffandet.

Invändningar hade kommit redan tidigare. Chefen för senatens kansliexpedition Carl Erik Mannerheim, den senare marskalken av Finlands farfars far, dryftade verkningarna av att Helsingfors blev allt mer välbärgat:

─ Är en alltför omfattande handel en fördel för Finland eller inte?

En annan betydande omständighet är försvaret: generalguvernören måste befinna sig nära den gräns som skulle försvaras. Åbo låg nära fienden, Sverige. Stjernvall svarade obetingat:

─ Åboborna bör inte se sin ställning som ett monopol eftersom regeringskanslierna har placerats där snarare av en tillfällighet än av tvång.

Motståndet övergår i bifall

Vändpunkten kom att bli rådplägningen i januari 1912 mellan Stjernvall och regeringsrådet Johan Albrecht Ehrenström, som bodde i Hoplax gård. Ehrenström började utarbeta ett nytt förslag om Helsingfors återuppbyggnad, och norr om Stora Torget, i trakten av nuvarande Domkyrkan, antecknades i stadsplaneutkastet ”kejserliga residensets” tomt, vilket förebådade en status som huvudstad för Helsingfors. Stjernvall började på sitt håll avfatta ett brev till generalguvernör Fabian Steinheil i vilket frågan om huvudstaden intog en förstarangsplats.

Generalguvernör Steinheil svarade med ett långt brev som slutade med konstaterandet att kronan knappast har råd att delta i flyttningskostnaderna. Kommittén för finska ärenden tolkade Steinheils brev som ett samtycke trots att brevets ursprungliga tonfall kan tolkas också som motsättande. Steinheils farhåga om flyttningskostnaderna skingrades genom konstaterandet att staten inte skulle förorsakas kostnader av flyttningen.

Motståndarna till förändringen började vara på förlusten.

─ Inte Du och inte jag torde leva så länge att allt är i sin ordning för konseljens flyttning, tröstade en vän Mannerheim – som var Åbobo.

Kejsaren godkänner tanken

Kejsar Alexander I fick framför sig förslaget om att flytta huvudstaden till Helsingfors den 24 mars (eller enligt den ryska julianska kalendern den 12.3.) 1812. Han godkände förslaget och ansåg att eftersom det kom från finländarna själva, var det ett uttryck för deras undergivenhet.

Saken var emellertid inte ännu klar, den slutgiltiga underskriften saknades. Stjernvall hade anlänt till Sankt Petersburg som Armfelts stöd och hade med sig den av Ehrenström uppgjorda nya stadsplanen. Man försökte få med också kommerserådet Carl Magnus Lindholm, som deltagit i projektet.

Kejsaren undertecknade den 8 april (enligt den julianska kalendern den 27 mars) 1812 ett reskript, d.v.s. en härskarförordning, enligt vilket Helsingfors blev Finlands huvudstad.

Trots att kejsarens befallningar åtlyddes uppstod det en kraftig förargelse i Åbo. Mannerheim meddelade att han avsäger sig sitt konseljmedlemskap och Åbo och Björneborgs läns landshövding Knut von Troil samt biskop Jakob Tengström började smida ränker till hinder för flyttningen.

Åbobornas obstruktionsförsök hade emellertid ingen verkan, Alexander den I:s reskript har nämligen inte upphävts på tvåhundra år.

Källa: Yrjö Blomstedt: Kapitlet ”Helsingin korottaminen pääkaupungiksi” i verket ”Entisaikain Helsinki VII”. Helsingfors 1963.

Marko Mannila

 

Ediktet genom vilket kejsar Alexander I upphöjde Helsingfors till huvudstad den 8.4.1812.